onsdag 24 november 2021

måndag 9 juli 2018

Mitt i sommaren.

Nio dagar kvar att jobba. Det är lätt att glömma att sommaren fortgår alltmedan en går och suktar efter semester. Jag gör mitt bästa för att inte låta sommaren gå mig förbi. Jag vill inte missa chanser till kvällsbad, grillning, svettiga promenader och gos med vänner för att det är vardag. Jag vill inte åka raka vägen hem från jobbet och gå och lägga mig i soffan. De dagar jag orkar försöker jag göra någonting av.

De senaste veckorna har dock varit en riktigt trött period. Blev råförkyld på midsommaraftons morgon, vilket höll i sig i över en vecka och där någonstans tog min energireserv slut. Det var inte förrän nu i helgen jag upplevde att det vände något. Så, nu försöker jag mata den uppåtgående kurvan med sådant jag mår bra av. Att få ta i med kroppen och svettas så det rinner i ögonen, umgås med hund och pojkvän, vänner. Ligga blixtstilla på en filt i gassande sol och lyssna på podd. I helgen var jag även ute tillsammans med Sebastian och Nicco och fick uppleva det Sebastian annars brukar ägna sig åt utan mig, att jaga, för första gången. Och jag fick se Nicco studsa bland säden och hämta fågel, för första gången.

Om en bortser från de tjugotal blinningbett jag fick, var det magiskt. Jag vill bara ut igen. Det var en sådan sällsynt stund där tiden inte var närvarande och viktig. Fridfullt och stillsamt, på något vis, där lyckan liksom satte sig i magtrakten och mungiporna var i en konstant svag u-form.





måndag 23 april 2018

23 april.

Jag har längtat efter jobbet hela helgen, men när jag klev upp imorse kändes allting tungt. När jag kom till jobbet var allt i full gång och jag drabbades av samma känsla som jag upplevde dagligen i en period innan jag blev sjukskriven. Samma tunga känsla har sedan hållit i sig hela dagen. Jag blir otroligt vaksam. Försöker fundera ut hur jag kan göra morgondagen bättre. Hittills har jag kommit överens med mig själv att jag ska åka in tidigare till jobbet imorgon, så att jag hinner landa innan allting tar fart.


Imorgon blir bättre imorgon blir bättre imorgon blir bättre.

Godnatt.

torsdag 8 mars 2018

8 mars

Nu har det snart gått en månad sedan jag började på nytt jobb. Trivs fantastiskt bra med både kollegor och chef. Längtar efter jobbet på helgen. Kan inte komma ihåg att jag haft det så på någon arbetsplats tidigare. I tisdags fick jag motvilligt gå hem vid lunch. Höll ut sålänge jag förmådde, men var tydligen inte immun mot basiluskerna som huserat (eller huserar) på förskolan. Har sedan dess fått motstå frestelsen att gå tillbaka för tidigt till jobbet. Idag känner jag mig dock kry och stark igen, så imorgon återvänder jag.

Skulle varit på mitt andra psykologbesök i tisdags. Var tvungen att ställa in, tyvärr. Hur bra jag än trivs på jobbet gör sig alltid mina gamla ärr påminda i nya sammanhang. Tvivlet på mig själv, analysen av mig själv och oförmågan att tro att nya människor kan prata gott om mig eller tycka om mig dyker ständigt upp. Min känslostyrda sida vinner oftast över den rationella sidan, mycket på grund av hur mitt liv såg ut för över tio år sedan. Blir så nedslagen ibland över att sådant sitter så djupt rotat att det fortsätter påverka relationer och mitt mående än idag. Men, det blir till att boka ett nytt möte hos psykologen och försöka nysta ut det trasiga. Sakta, men säkert.



Icke att förglömma: Blöder för kvinnokampen idag. Bokstavligt talat. 

måndag 8 januari 2018

Yoga.



Älskar att yoga. Försöker göra det varje dag nu, i ungefär en halvtimme om dagen, upptill någon mer svettig aktivitet. Behöver både och. Att få anstränga mig och ta i, men också hitta ett lugn och fokusera på att andas. Så fint när lugnet sprider sig i rummet och Nicco vill vara med och yoga.

Hjärtahjärta.


Han ger mig så mycket.

onsdag 3 januari 2018

Livet fortsätter.

Snart varit hemma i fem veckor. Sjukskrivningen blev förlängd till slutet av januari. Nu känns det som att jag får hjälp på riktigt. Tid till att hämta mig från det gångna året, tid att vila och försöka må bra igen. Livet är ju såhär, svårare i vissa perioder. Har bara svårt att acceptera att det var tvunget att ske detta året, när jag äntligen tog examen och fick börja på nytt jobb. Måendet krockade med mina ambitioner, men så är det väl alltid. Aldrig läge att vara sjuk. Måste alltid vara stark.

Denna veckan är mitt mål att vila och att vakna utan stress. Har inga planer för veckan, ställer inget alarm på morgonen och försöker att hitta nya vanor som får mig att må bättre. Exempelvis ny frukostrutin, promenera och hämta Nicco istället för att ta bilen, gå promenader med musik i öronen, titta på en bra film och gå runt i mjuka kläder.

Januari har startat bra och jag har saker att se fram emot. Så som yogagrupp med start v. 4, P3 Guld med Lina och annat fint längre fram.


onsdag 13 december 2017

En tisdag.


Igår var Rebecca och bebis hos mig och hälsade på. Fylls av ett enda mys i kroppen när jag får umgås med dem. Älskade Rebecca.

Hämtade medicin mot magkatarren också. Hoppas att den tar bort det värsta illamåendet och halsbrännan snarast. Den ihållande tröttheten vet jag dock inte vad jag ska göra åt. Tror det enda receptet är att vilavilavila, fastän det är så himla svårt att slappna av. När jag väl somnar för natten är det som att min kropp stänger av. Har extremt svårt att komma upp på morgonen trots många timmars sömn. Väntar på samtal från arbetsterapeuten som beställt ett tyngdtäcke till mig, som förhoppningsvis kan få min kropp och därmed hjärna att slappna av fortare på kvällen. Spänd på att utvärdera täcket efter en tids användande.

Just nu försöker jag bara samla på mig bra stunder med mina fina människor jag har omkring mig, göra det jag orkar, ha det tyst omkring mig när jag känner att det blir för mycket stimuli från omvärlden. Fungerar hyfsat hittills.

Vi hörs!

måndag 11 december 2017

Återhämtning påbörjad.

Nu har jag varit hemma i en vecka. Det fysiska måendet är detsamma, vilket även tar på psyket. Men, försöker samla på mig bra stunder med mina nära och lyssna in mig själv. Gör så mycket som både hjärna och kropp tillåter, i den takt det tillåter. Just nu kan det handla om att ta sig till läkaren, gå en kort promenad med hunden, fika med pappa och sedan ligga under en filt resten av dagen. Vissa dagar är bättre och vissa sämre.

Var hos läkaren idag. Han sjukskrev mig hela december, till att börja med. Imorgon ska jag hämta medicin mot magkatarren. Vi börjar där, sedan får vi se vart det bär.

Bra stunder den senaste veckan:




1. Tände ljus, satte på en serie och åt frukost länge och långsamt.
2. Nicco kom och lade sig över mig i soffan. Borrade in mina fingrar i hans päls och han spann som en katt.


- Fick lov att gosa med bebis några timmar en eftermiddag.



1. Fredagkväll. Vi gjorde tacos, mamma kom över med vin. Vad mer behöver en säga?
2. Tittade på idolfinalen inne hos pappa, gick sedan in till vår lille stuga igen. Gick mest runt i mjuka kläder och njöt resten av kvällen.



1. Lördagsmorgon. Går en runda med Nicco, landar hemma hos mamma som bjuder på pangfrukost.
2. En solig förmiddag med Frida, Lana och Nicco i Stafsinge.



Söndag: Pappa och Sebastian åker iväg och köper två granar. En till pappa att ha inne och en till mig och Sebbe att sätta i trädgården. Medan pappa och Sebastian krånglar och meckar med granen ute, sitter jag inne hos mig och iakttar hela spektaklet. Skrattar så högt att pappa hör det ända ut. Då börjar han också. Och så fortsätter det ett tag. ÄLSKAR dessa stunder.




- På kvällen sätter vi på julmusik. Sebastian bakar saffranslängd i köket medan jag sitter på golvet i vardagsrummet. Slår in julklappar och leker med Nicco som verkar bli på extra vilt humör av julmusiken. Vid halv tio är saffranslängden klar, vilken avnjuts i stöket med ett glas mjölk till.


1. Följer med Sebastian och Nicco ut på en nattpromenad. Det snöar och är halt. Detta kombinerat med hyperexalterad hund som sladdar omkring med en pinne resulterar i att jag skrattar så jag tappar kraften i all muskulatur i kroppen. Benen, knipmusklerna. Ni fattar. Medan Nicco halkar och slirar och springer, springhasar jag mig fram bakom, nedför en backe, skrattandes. Sebastians kommentar: Det är skönt att höra dig skratta. Det var längesedan du skrattade så mycket så hjärtligt.
2. Det är numera ett tjockt täcke med snö på vår utegran. Det gör mig lycklig i magen.
3. Efter nattpromenaden går vi in med en för tidig julklapp till pappa. Julklappen heter "överlevnadskit del 1" och innehåller en kombinerad isskrapa och borste. Pappa behöver allt för att underlätta vinterhalvåret. Han blir fnittrig och jag blir blödig. ÄLSKAR min familj.

På återseende.

tisdag 5 december 2017

Åksjukan.

Kanske är det dags att återuppta skrivandet. Det blir bara längre och längre mellan gångerna, men idag känner jag ett verkligt behov av att få skriva ner några rader.

Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge och då har det jag mår bra av blivit tvunget att prioriteras bort. Orimligt, men det är ju så det blir. Det nödvändiga måste göras och det lustfyllda får ta mindre plats, tills det försvinner helt. För när en avklarat det nödvändiga finns ingen ork kvar till det andra.

Igår tog det bara stopp. Vaknade med samma känsla som de senaste veckorna - icke utvilad, yr och med värk i benen. Igår morse hade dock ytterligare en dimension lagts till - ett starkt illamående. Trodde det var hunger som orsakade illamåendet och åkte till jobbet ändå. Yrseln och värken har jag jobbat med i flera veckor, men känslan av att jag när som skulle kräkas var något nytt. Åt frukost på jobbet och gav det en timme, men kände mig istället åksjuk när klockan närmade sig nio. Bestämde då mig för att åka hem, övertygad om att jag höll på att bli magsjuk.

Ingen kräkexplosion skedde och var istället tvungen att inse att jag måste boka tid hos läkare, för yrseln som vägrar släppa mig och numera orsakar en känsla av att ständigt vara åksjuk.

Eftersom vårdcentralerna jag ringde till inte hade några tider som gick att boka förrän efter nyår masade jag mig till lättakuten idag. Träffade en sköterska som efter ett kort samtal remitterade mig till psykolog, som jag ska få träffa tillsammans med läkare på torsdag. Hon konstaterade det jag försökt uthärda i flera månader. När stressnivåerna är ohållbara börjar kroppen ta stryk. Jag har sett varningstecken i över ett halvår, men trott att jag ska klara det, att det ska lugna sig snart, men det har det inte gjort. Det har bara eskalerat, sakta men säkert och nu när stressen ter sig fysiskt börjar det bli läskigt.

Det känns som ett jävla nederlag, att inte orka, men jag måste bara inse att jag inte kan fortsätta såhär.

Hej, sålänge.

fredag 20 oktober 2017

Tjugonde oktober.



Åkte hem från jobbet. Har jobbat trots sjuk hela veckan. Imorse tog det stopp.
Tog en annan väg hem. Stannade här.


Gick långt ut på bryggan, satte mig ner och lutade mig mot räcket. Tillät mig själv att stanna upp, lät andningen lugna sig. Fick vara ifred. Ensam med naturen som ger kraft utan att kräva något i gengäld.



Tittade på mig själv i kameran. Det var längesedan jag tittade på mig själv i dagsljus. Ansiktet skvallrar om ett jobbigt år. Det är blekt, skrovligt och ögonen är ständigt rödglansiga. Det kommer alltid en tid då insidan återspeglas på utsidan. När en inte längre kan upprätthålla en skärpt yta. Har inte haft någon kraft att ta hand om mig själv varken psykiskt eller kroppsligt.

Jag satt där på bryggan i en timme. Blundade, kände att psyket och kroppen hittade varandra igen, för en liten stund. Lyssnade på andningen, på vinden, på havet och på avlägsna hundskall.

Åkte hem, värmde upp kroppen med te. Åt några knäckebröd. Kröp ner i soffan under en filt. Somnade vid elva, halv tolv, och vaknade igen vid fyra. Helt tillfreds i kroppen.

Tack för denna dag.